22:43:23
Musik
Tänk vad musik kan påverka oss och vilken kraft den kan ge oss...
I mitt förra inlägg så berördes man så av det starka band far och son har, det gick rakt in i mitt hjärta och själ.
Jag har aldrig haft ett sådant starkt band till min far, något som jag saknat och gråtit över många många gånger.
Varit arg, ledsen och besviken...Men man kommer ofta till en punkt i livet då man måste välja väg. Vill man fortsätta vara ledsen, bitter, besviken??
Eller vill man acceptera hur livet har blivit sk Gilla läget...
Jag fick min vändpunkt vid 27 års ålder. Min pappa ringde (kanske inte helt nykter) och ville tala om att han älskade mig...
Jag hade aldrig hört de orden tidigare från min far.
Han ursäktade att han var den han var, och att han inte alltid hade varit så lättsam...Men....
Han älskar mig och jag älskar min pappa också, fastän jag tampas med vissa saker..som har satt sina spår genom åren.
Efter denna dag så kunde jag förlika mig med hur min pappa varit och är. Att även om han inte har hälsat på mig de senaste 19-20 åren, eller kommer ihåg när jag fyller år, eller vad mina barn heter..Så...
Älskar han mig, dottern...
Jag fick bekräftelse av det lilla samtal vi hade per telefon för nu 12 år sen....Det duger för mig, det betyder mycket för mig...
Jag kräver inte att han ska pyssla om mig, komma med vackra presenter..Jag lever ju mitt liv, men bekräftelsen jag sökte, törstade efter under min uppväxt.. Kom 27 år efter min födelse men jag fick den och det finns kvar i mitt hjärta.
Så med detta vill jag säga...Tala om att ni älskar era barn, det räcker långt...
Det behövs inga gåvor mer än kärleken i sig för det är den största gåvan..
Lyssnade på en låt nyss, se och lyssna..
http://www.youtube.com/watch?v=yG09ZOkAWBc&feature=related
Carpe Diem
I mitt förra inlägg så berördes man så av det starka band far och son har, det gick rakt in i mitt hjärta och själ.
Jag har aldrig haft ett sådant starkt band till min far, något som jag saknat och gråtit över många många gånger.
Varit arg, ledsen och besviken...Men man kommer ofta till en punkt i livet då man måste välja väg. Vill man fortsätta vara ledsen, bitter, besviken??
Eller vill man acceptera hur livet har blivit sk Gilla läget...
Jag fick min vändpunkt vid 27 års ålder. Min pappa ringde (kanske inte helt nykter) och ville tala om att han älskade mig...
Jag hade aldrig hört de orden tidigare från min far.
Han ursäktade att han var den han var, och att han inte alltid hade varit så lättsam...Men....
Han älskar mig och jag älskar min pappa också, fastän jag tampas med vissa saker..som har satt sina spår genom åren.
Efter denna dag så kunde jag förlika mig med hur min pappa varit och är. Att även om han inte har hälsat på mig de senaste 19-20 åren, eller kommer ihåg när jag fyller år, eller vad mina barn heter..Så...
Älskar han mig, dottern...
Jag fick bekräftelse av det lilla samtal vi hade per telefon för nu 12 år sen....Det duger för mig, det betyder mycket för mig...
Jag kräver inte att han ska pyssla om mig, komma med vackra presenter..Jag lever ju mitt liv, men bekräftelsen jag sökte, törstade efter under min uppväxt.. Kom 27 år efter min födelse men jag fick den och det finns kvar i mitt hjärta.
Så med detta vill jag säga...Tala om att ni älskar era barn, det räcker långt...
Det behövs inga gåvor mer än kärleken i sig för det är den största gåvan..
Lyssnade på en låt nyss, se och lyssna..
http://www.youtube.com/watch?v=yG09ZOkAWBc&feature=related
Carpe Diem