Lenas liv här och nu

2009-01-31
23:03:48

Jobbijobbjobblördag....

Dag två av jobbhelgen, tiden går fort...
Har varit ovanligt pigg sista dagarna, skönt..
Har varit som en sombie länge...
Mys Mattias fixar och donar medans jag jobbar..Tack va du e underbar...
Igår kväll när jag kom hem stod värsta lyxmaten på bordet, idag på lunchen så fick jag maten serverad igen..Mmmm

All tvätt är tvättat och fixat...
Nystädat är det ,så på söndag kväll när jag kommer hem och går på långledigt finns det inga hemsysslor kvar till mig...
Vad ska jag göra då???

Jaja inte mycket skrivit nu men jag är dödstrött och skall upp igen i måra otta....
Arbetspassen är ju 8-22 så man kliver upp, fikar, åker, jobbar, rast, jobbar, åker, fikar, sover...
Men jag har ett bra jobb så det så...

Ha en trevlig helg alla goa glada ...

Carpe Diem

2009-01-30
07:38:55

Jobb-fredag

Jaha då var det fredag igen. Jobbar nu fred-lör-sön. Det kan bli lite skrivet då eftersom man jobbar ganska långa pass.

Resan till Hammerdal gick galant, katten Skorpan (Robins lillkatt ) blev kastrerad igår..stackarn va helt groggy men jag hoppas att han mår fint idag igen.
Kenneth var med när vi hämta Robin och Skorpan hos vetrinären och frågade om han fick se de bortplockade "bollarna"..haha..
Fy..va äckligt..sa han när vetrinären visade upp dem från sopkorgen..

Åh äntligen far Kenneth till sin far idag och ska stanna tills på söndag. Jag HOPPAS verkligen att det funkar bra denna gång. Det har funkat riktigt bra de sista gångerna han har varit dit (ja för många veckor sen)..
När Kenneth ringde och meddelade far sin att han skulle komma så sa Kenneth sen: Jag tror att han blev glad att jag skulle komma....
Ja men va kul svarade jag...

Håller tummarna för en lyckad helg..

Saknar mina brudar gör jag.
Sanna har fullt upp med aktiviteter, kompisar och djuren hos pappa. Hon ursäktar sig jämt att hon kommer så lite just nu men jag har sagt gång på gång att hon behöver inte komma vardagar så ofta (typ varannan vecka) för att hon har haft så förut, då pappan och jag bodde nära varann. Hon kliver ju upp gryntidigt för att fixa sig på tjejers vis och då blir det så tröttsamt och lååånga dagar. Hon måste känna själv vad hon orkar och vill ...
Hon måste följa sitt hjärta...
Denise pluggar, jobbar, friar ..ja allt som en blivande 18 åring ska göra...
Men visst är det svårt att inte ha alla sina barn runt sig jämt som förr, jag har ju alltid haft mina hos mig på heltid. Nu börjar de bli så stora.
Robin bor själv, har brutta...börjat leva sitt vuxna egna liv...
Denise studerar på annan ort, har kille, eget boende där...
Kenneth bor här och pendlar låånga dagar men verkar trivas med det..
Sanna bor med pappa och är i början av tonåren och det säger allt..kompisar....

Nu ska jag vila lite till eftersom det är för tidig morgon än..hihi... Mattias kommer hem snart, han har jobbat ..

Carpe Diem
2009-01-29
08:10:49

Vad ska jag göra???

Tänk ..det är inte lätt alla gånger att vara förälder. Ibland spelar det ingen roll vad man gör så blir det ingte riktigt bra.
Man står mitt i mellan barnet och den andre föräldern, försöker medla, hitta lösningar på dessa ständiga konflikter..
Resultatet blir oftast att jag står där med två arga individer som vill att jag ska påverka den andre. Inte kul.

Ett exempel är ju helgen som var.
Redan förra veckan sa jag till Kenneth att Du måste ta och åka till pappa snart, det är ju jätte länge sen du var dit. Fick svaret..Jaja men han var ju hit förra helgen till oss..
Det är inte samma sak förklarade jag, du fyllde ju år och det var massor med folk hit den dagen.
Ja ok ..svara grabben.. men inte nu i helgen..har inte tid...Albin ska flytta nästa helg och då kommer det bli svårare för oss att träffas, han kommer också att pendla me från andra hållet..please mamma.. Han ville så gärna att jag och Mulle ska komma och lana i helgen. Han flyttar ju nästa helg..

Ja vad gör man som förälder?? Jag vet vad dessa två grabbar betyder för Kenneth. De är ett år äldre och går en klass över så på skoldagarna hinner de inte träffas så mycket och efter skolan ...ja då är det middag, läxor mm de flesta dagar.
Kenneth umgås inte heller med de i sin klass, utan det är dessa grabbar i nian som är något och har varit de sista 2 åren. Och Kenneth har det jobbigt med att nästa år när han själv går i nian då har kompisarna flygit iväg på olika gymnasium.

Jaja ok.. åk då..men prata med pappa om att du är i Hammerdal, ok? Jag gör det inte utan du får göra det själv.

Jaaaa...men om han inte ringer så gör inte jag det..fick jag till svar..
Han blir bara så skitarg och bara skäller och klagar på mig..

-Nu är du orättvis Kenneth..Klart att han blir ledsen när du inte åker dit, det måste du väl fatta!

Ja men ..jag åker dit nästa vecka..

Till saken hör att nu är det islutet på den sk "nästa vecka" och jag försöker allt vad jag kan att få han att åka dit EN dag i allafall, men inget har hänt.

Fy vad det här är jobbigt. De är så lika till sättet och humöret, att det är skrämmande. Lika tjurig och bestämt, ingen vill ge sig och då blossar konflikterna upp gång på gång. Jag tar ingens parti för jag förstår dem båda. Men jag vill inte stå imellan, det är jag som får skiten från bådas håll när de håller på så här.
Jag ser att Kenneth många gånger blir så ledsen när pappa har skällt och Kenneth fattar inte riktigt vad han menar alla gånger, flera gånger så har jag fått lugna Kenneth för han har varit jätteledsen.
Sen förstår jag pappan som gör vad han kan för att grabben ska komma och blir ledsen och besviken gång på gång..

Jag har sagt flera gånger till dem båda att de måste söka hjälp utifrån om det ska vara så här svårt att kommunicera med varann. Jag kan inte lösa deras problem, det som händer är att jag ständigt ska gå och ha ont i magen för när de inte kommer överrens så är det jag som får ta smällen.

Kenneth är ett speciellt barn med speciella behov.
Han har svårt att läsa av hur andra känner och reagerar i vissa situationer.
Han har svårt att förstå vissa saker som har känslomässig bakgrund.
Det han lär sig om rätt och fel är teoretiskt, inte på känsla.
När folk gråter då vet han att dom är ledsen, eller att man talar om att någon är ledsen men om det inte kommer tårar eller att någon har sagt att den är ledsen då ser han inte det, känner inte det.

Har man en rutin, ett mönster, en inställning..då är det så.. ändrar man på det mönstret då blir det kaos, som kan ödelägga en hel dag eller en vecka.

Jag har försökt lära mina barn at ordet  "förlåt" är en känslohandling, inte ett ord som man bara haspar ur sig.
Man måste känna att man har gjort fel eller sagt något fel, eller ser när någon blir ledsen för det man sagt eller gjort.
Men det fungerar inte för dessa barn med dessa speciella behov.
De kan inte avläsa hur andra reagerar, därför blir det ofta konfliker med dessa personer.

Empati- är något som de flesta har med sig sen liten men alla har inte denna gåva. Att läsa av sina medmänniskor och vänner. Dessa barn får istället lära sig den teoretiska vägen vad som är rätt och fel, hur man agerar i vissa situationer. Och hamnar de i en situation som de inte har varit med om då kan det bli fel.
Jag försöker beskriva det som att vissa föds med sångröst men alla kan lära sig sjunga med övning och åter övning.

Ett nej kan för de flesta accepteras utan problem, har man sagt nej så blir det så. Många kan fundera på varför det blev nej men nöjer sig endå med svaret. Dessa barn/personer med speciella behoven godtar sällan/aldrig ett nej utan en utförlig förklaring. Får de en godtagbar förklaring så brukar det sällan bli en konflikt av det, men man måste ha tålamod och ett lugn själv för att orka med att ständigt gång på gång förklara varför det alltid inte går att göra saker som man vill och när man vill.

Jag läser en jättebra bok som heter " EXPLOSIVA BARN". Den ger oss en bild av hur dessa personer fungerar och vilka behov de har och hur man tacklar olika problem i vardagen.

Ett exempel handlar om en kille som kliver upp på morgonen och funderar vad han vill ha till frukost. Han kollar i frysen och ser att det finns pannkakor. Ser att det finns 6 pannkakor kvar och tänker. Jag tar två nu, två i morgon och två i övermorgon.
Sen kommer mamma och lillebror upp och mamman frågar lillebror vad han vill ha till frukost. Han ser storebrors pannkakor och utbrister: Jag vill ha pannkakor...
Då exploderar storebror: Aldrig, de är mina..
Mamman: Men lillebror vill också ha, och du orkar ju inte allihopa.

Då blir det kaos i storebrors tankar, han hade ju planerat för dessa pannkakor och nu kommer lillebror och förstör detta.

En konflikt i denna familj är nu ett faktum, för storebror har inte den förståelse för att lillebror har också ett behov av pannkakor.

Mamman får åter igen förklara vikten av att dela med sig och att det inte alltid blir som man vill.Gång på gång måste man förklara vad som är rätt eller fel, varje situation är en ny erfarenhet för dessa barn.
 Även om vi andra tycker och känner att denna gång var ju snarlik en tidigare situation, så är det en ny sak för dessa som inte kan läsa av andras behov.
Dessa barn och personer blir ofte sedd som egoister, som bara tänker på sig själva. Men det är inte en medveten handling, utan bristen på inbyggd empati.
Vi andra måste försöka förstå dessa personer, att det är inte av elakhet de gör vissa saker, utan att de inte har hunnit lära sig just denna situation teoretiskt.
De känner sig ofta oförstådda själv, pga att de inte kan förstå hur andra känner.

Det är en lång väg att gå när man lever med/nära personer som har speciella behov. Många gånger kan det ses som ett handikapp, likaväl som dålig syn, astma mm.
Omgivningen kanske måste ligga steget före och planera för både sig själv och dessa personer för att underlätta en bra vardag. Hastiga förändringar, konflikter, oförstående kan leda till så mycket extra besväsr för både sig själv och dessa personer.
Att planera en bit i förväg tillsammans, att samtala ofta i lugn miljö, förklara och åter förklara vikten av att försöka förstå andras behov av känslor är A och O. Att man måste många gånger själv tala om för dessa personer att: Nu blev jag ledsen för att du sa eller gjorde så här istället för att förvänta sig att de  måste ju fatta att det där sårade...

Livet är inte lätt men för vissa kan vägen framåt vara lite mer krokig och besvärlig men kan man tillsammas hjälpas åt och försöka kämpa framåt så ska nog slutresultatet bli gott..

Men för alla er som känner sig oförstådda eller kämpar med en medmänniska som har svårt att förstå andra så kan jag varmt rekomendera denna bok EXPLOSIVA BARN.

Ha en bra dag

Carpe Diem